Livets viktigaste deadline

Etiketter

, , , , , , ,

Promenaderna hem efter att ha lämnat fröken E i skolan på mornarna ger mig tid till både reflektion och eftertanke. Ibland blir det en rensning av hjärnan, andra gånger byggs det snarare på i tankefabriken. I morse kretsade tankarna kring tid. Jag har en tendens till att ofrivilligt bjuda in hjärnspöken och detta är ett ständigt återkommande gästspöke den senaste tiden… Tid.

Som ekonom jobbar jag ständigt med deadlines men ingen av dem har någonsin varit så viktig som den deadline som skedde för åtta veckor sedan. För idag har det gått åtta veckor – snart på minuten – sedan lille V’s liv hängde på en skör tråd. Eller snarare på en navelsträng runt halsen. En navelsträng som klipptes av inne i min mage och som gjorde att tiden plötsligt var viktigare än aldrig förr.

Så här i efterhand är det lätt att fastna i ”tänk om”-tankar… För tänk om jag inte hade lyckats krysta ut honom i rätt tid? Tänk om vårt fantastiska förlossningsteam inte hade fått igång hans andning i rätt tid när han kom ut alldeles liten, skrynklig, grå och livlös? Tänk om Fröken E aldrig hade fått träffa det syskon, den lillebror, som hon hade längtat efter i så många månader? #långtid … för tänk om… Usch, hemska tanke… TÄNK om vi hade fått säga hej då till honom innan vi ens fått säga hej? Tid. Tänk att tiden är så jäkla viktig hela tiden.

Just i morse lyckades jag iallafall jaga bort alla hjärnspöken och vända dem till något positivt. Jag är ju så obeskrivligt glad över att jag lyckades med mitt livs hittills viktigaste deadline. Jag är så tacksam över att jag har två fina, friska barn och jag är fantastiskt lycklig över att få dela min tid och mitt liv med dem och med min sambo.

Idag ska jag spendera min tid till att hämta fröken E tidigt (som vanligt de veckor hon är hos oss) och jag ska ägna eftermiddagen till att hjälpa henne att köpa nya byxor, eftersom TIDEN har gjort att alla hennes kläder har krympt i garderoben… Sedan ska jag ägna en timme av mitt liv till att vänta utanför en stängd dörr till en danslokal, då hon ska få spendera SIN tid till något som HON tycker är roligt. Showdans.

img_20170220_110424_849

#tid #reflektion #hjärnspöken #eftertanke #frökenE #LilleV #åttaveckor #livet #mamma

Annonser

Farmors fyra koppar kaffe

Etiketter

, , , , , , ,

Jag brygger aldrig mindre än fyra koppar kaffe… för det var så min farmor lärde mig att brygga kaffe nån gång när jag var i sjuårsåldern och bodde i Märsta. Jag minns hennes ord som om de vore sagda igår:

”Mia, gör alltid minst 4 koppar kaffe. Även om du är ensam så går det alltid åt…”

Hon sa så många kloka saker, min farmor. Jag tror att det var där nånstans som mitt tycke och intresse för kaffe började gro, även om jag sedan inte började dricka det förrän jag var i vuxen ålder.

Så jag brygger i alla fall fyra koppar kaffe varje morgon när jag kommer hem efter att ha lämnat fröken E i skolan. Sedan sitter jag i soffan med mitt kaffe (och kanske en smörgås eller två) och bara njuter av tystnaden och sinnesron. Lille V sover alltid i barnvagnen en liten stund till, trots att jag försökt krångla av honom mössa och overall med allt vad det innebär av böjda ben och dubbelvikta små bebisarmar.. Men jag får alltså den där stunden i soffan helt själv.

Nu delar jag den stunden med er, för jag ville berätta om min farmor och att jag fortfarande tänker på henne precis varje gång som jag brygger kaffe – trots att det är minst 30 år sedan jag gick hennes kaffeskola hemma i köket i Märsta.

Ha en fin onsdag ☕

img_20170119_000006_513

How come that you are never here when I miss you? ♡

Etiketter

image

Thinking of you and wishing you were here with me ♡

Right now I just want to sleep with you. I don’t mean have sex… I mean sleep. Together. Under my blankets. In my bed. With my hand on your chest and your arm around me. With the window cracked, so it’s chilly and we have to cuddle closer. No talking. Just sleepy, blissfully, happy silence. Because you are my happy place. You are my safe place ♡ I miss you like crazy tonight ♡

Pretty please, If you ever feel like you are nothing… You are perfect to me ♥

Etiketter

, , , , , , , ,

Jag kommer att vara lycklig i hjärtat i resten av mitt liv pga den här söta lilla lappen… Den satt på insidan av min ytterdörr när jag skulle gå till jobbet igår morse ♥ Notera att han har rivit ut ett blad ur fröken E’s lilla ”Doc McStuffins” noteringsblock och det gör bara lappen ännu mer fantastiskt söt och romantisk ♥imageFolk frågar mig:
”Hur vet du så säkert att han är din själsfrände?
Hur kan det kännas så rätt, så riktigt och så äkta?
Vad är det som gör att du känner så?”

Jag har trevat mig fram bland orden för att hitta en förklaring några gånger nu och det har väl slutat ungefär så här varje gång;

En själsfrände är inte den person som bara får dig att vara glad och lycklig 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Då har du snarare hittat någon som alltid gör allt för att inte behöva se dig ledsen eller på något sätt såra dig. Och en vän eller hjärtevän som ständigt jagar bort din ledsamhet och inte låter dig känna allt, är inte en själsfrände. Din själsfrände är den som får dig att känna absolut mest. Av alla känslor. Hela tiden…

Min älskling har sett och uppmärksammat mina brända kanter, mina ärr och mina sår som ännu inte är läkta. Men han dömer dem inte. Han överskuggar mina gamla smärtor & plågor med tröst, stöd och uppmuntran. Han ser min stress och min oro och visar förståelse utan att klandra eller kritisera. Han får mig att känna mig levande och omtyckt för den jag är. Han har sett alla mina goda och mina mindre goda sidor och vill fortfarande vara tillsammans med mig. Han får mig att bli den bästa versionen av mig själv när jag är som bäst och han tillrättavisar den sämsta versionen av mig när jag är som sämst – men han gör det med kärlek, utan att förebrå. Han är galen och älskvärd och han ger mig hopp om framtiden. Han säger att jag är vacker och söt när jag känner mig som minst attraktiv. Han intygar min oskuld när jag känner mig skyldig och ångerfull. Han reparerar mig när jag är trasig. Det är en personkemi så kraftig att hela jag längtar efter honom när jag inte träffar honom. Jag känner mig hemma i hans armar och trygg i hans famn. Vi är dessutom ”vi” utan att det blir på bekostnad av varken hans eller min självständighet. Han har fått mig att börja leva. Som om jag varit en larv instängd i en kokong… Han drog ut mig därifrån och visade mig att jag är en fjäril, redo att utforska världen.

Men.. det som gör mig mest säker på att han är ”den rätte” – och detta är det viktigaste jag säger – är att jag aldrig tänker be om ursäkt för min intuition. Min hjärna kan spela mig spratt, mitt hjärta kan göra mig blind men min intuition – min magkänsla – har hittills alltid varit rätt.

Och du… Älskade finaste du. Om du kunde se dig själv genom mina ögon så skulle du aldrig nånsin mer behöva tvivla på dig själv ♥
Jag älskar dig också ♥
Hela fantastiska underbara du.
Även de delar som du är så övertygad om att ingen kan älska dig för.
Och den lilla lappen kommer jag att ha med mig vart jag än går.
För resten av livet!

image
♥ puss med crazy Mia eyes ♥

 

Bild

So… this is me…

Etiketter

, , , , , , , , ,

image

Me. Mia.

Berättade jag att Mia gillar musik? Ja det gjorde jag. Men sa jag att hon gillar musik så mycket att hon inte kan sitta stilla på tåget när hon lyssnar på musik i sina hörlurar på mornarna och kvällarna på väg till och från jobbet? Hon har dansat inför morgonstressade främlingar på en busshållplats i Kista. Hon har vickat på huvudet & axlarna, hållt takten med foten, mimat till låtar och knäppt med fingrarna på tåget in till stan. När hon är ensam hemma – eller om fröken E sover sött i sin säng på kvällarna – så sätter hon igång sin favoritmusik i högtalarna. Hon sjunger, dansar, känner pulsen slå, känner spänningarna & stressen släppa och skrattgroparna växa. Mitt i vardagsrummet. En helt vanlig måndag. Då kan hon parta loss på egen hand med öppna fönster och fri insyn för grannarna genom altandörren. Hon hade liksom glömt lite hur mycket hon faktiskt gillar musik, så hon bjuder på det där lilla extra varje dag… Alltid glädjer eller retar det väl någon? 😉

Idag gick hon in i en bil som stod parkerad. För att hon gick i sin egen lilla värld och lyssnade på musik. Till hennes försvar så brukar den faktiskt inte stå där.. Men om ni läser det nya sidhuvudet i bloggen så förstår ni nu kanske litegrann av vad hon menar.

”I live in my own little world. But it´s ok, everyone knows me here…”

You make me look forward to tomorrow. Everyday ♥

Etiketter

, , , , , ,

Med dig är det som om varje dag består av hundratals små lyckliga stunder. Stunder av värme, lycka, glädje, kärlek, trygghet, harmoni, sinnesfrid och magi. Vi kan vara på helt olika platser och ändå får du mig att känna mer glädje än de människor jag har precis bredvid mig just då. Men när det kommer till kritan så…

image

… together is my favourite place to be.

Starka stjärnor & rubbade cirklar

Etiketter

, , , , , , , , ,

Vissa dagar kan jag inte sluta tänka på hur mycket som kan hända på ett år… På bara 12 månader kan ett helt liv förändras. Vi pratar om 365 dagar. Och det jag förundras över mest just nu – av allt som har hänt i mitt liv under det senaste året – är hur en person som jag knappt kände för ett år sedan, helt plötsligt kan betyda så mycket för mig idag.

Låt mig ställa en fråga;
Har du någonsin mött en människa som liksom har överraskat dig känslomässigt?

Jag har gjort det för första gången i mitt liv under det här senaste året. En person som klev in i mitt liv och i mitt hjärta – även om han hittade en något snirklig väg in – i maj förra året, visade sig vara den som skulle hålla mig stark nog att orka fortsätta när allt var som allra tyngst, mörkast och stormigast under höstens separationsprocess från min man. Detta var en person som jag inte trodde att jag hade något som helst gemensamt med till en början – tills jag verkligen började lära känna honom. Han visade inte bara vänskap, omtanke och empati, utan även hur lika vi egentligen är, hur bra vi fungerar ihop, hur roligt vi har tillsammans och hur bra vi mår av att umgås med varann. Han bevisade också att han menade allvar med sina ord:

”Jag finns här för dig”

För det är en sak att säga det och en annan sak att verkligen agera efter det. Han blev min själsfrände, mitt bollplank och min trygga hamn. Han blev personen som jag kunde ventilera alla mina känslor och knasiga tankar med och som ändå inte gick därifrån. Han såg alla mina sidor – bra & dåliga – och han stannade ändå kvar, han lyssnade och han sa ifrån när han tyckte att jag hade fel. Han förstod mig kanske inte alla gånger men han tyckte att jag var helt underbart knasig. Konstig, fast på ett bra sätt. Precis så som jag känner mig.

Jag insåg att jag kan vara mig själv när jag är tillsammans med honom. Jag kan dansa och sjunga som en tok i köket medan jag lagar mat och det finns någon där som faktiskt sjunger och dansar med mig. Jag kan gråta öppet och ärligt framför honom och då står han där och torkar mina tårar, stryker mitt hår, håller om mig och tröstar mig. Vi kan se en film tillsammans och skratta åt samma repliker. Jag och fröken E kan lyssna på vår musik och veta att han gillar den också, hur klämkäck den än må vara. Han till och med sjunger och dansar till den med oss ibland. Han är den första att kasta sig upp i en klätterställning om vi går till lekparken, han leker båt i rutschkanan tillsammans med min dotter, där de skrattande tutar på cyklister som är i vägen för skeppets framfart. Fröken E tycker så ofantligt mycket om honom – och det betyder hur mycket som helst för mig.

Och någonstans längs vägen vaknade jag. Han hade totalt överraskat mig känslomässigt… Jag kom på mig själv med att sakna honom. Jag upptäckte att jag satt och log som en idiot när jag tänkte på honom på tåget. Jag upptäckte att han var den första jag tänkte på när jag vaknade varje morgon och den sista jag messade eller pratade med innan jag somnade varje kväll. Han är den första personen som jag någonsin har pratat med i telefon i över 6 timmar i sträck! Han är den enda personen som har fått mig att skratta hejdlöst hela Kungsgatan uppifrån och ner, en kvart innan midnatt, natten till julafton.

Jag insåg att jag plötsligt såg på honom som om han var den starkast lysande stjärnan i den mörkaste natthimlen… I den svartaste natt och i den starkaste storm var han stjärnan och hoppet som ledde vägen. Starshine. Han höll mitt huvud ovanför ytan i mina allra tyngsta stunder, han höll i mig hårt, lyfte mig och fick mig att börja förstå värdet av mig själv. Jag kände mig som om jag hade hittat den där låten i Merci-choklad-reklamen personifierad… Du vet, den där trallvänliga jingeln:

”Du är den klaraste stjärnan på mitt himlavalv… Du är skalvet som skakar min kontinent…
Du är fjärilen som färgar mitt liv. Merci för att du finns!”

I hans värld är jag finast, vackrast och sötast. Jag har de vackraste ögonen, den finaste hakan och det största och varmaste hjärtat. Dessutom lagar jag sjukt god mat. Alltid. Jag är världens bästa Mia liksom. Och han betyder hur mycket som helst för mig. Jag såg det inte ens komma, det liksom bara… hände. Någonstans mitt i all förvirring, ledsamhet och oro för framtiden så insåg jag att jag mår väldigt bra när jag är tillsammans med honom. Jag saknar honom när han inte är hos mig. Han får mig att skratta, le, känna lycka och glädje. Och när han lägger sina armar om mig så känner jag mig tryggast i hela världen. När han pussar bort mina tårar så behöver jag inte gråta mer. Jag är stark… Jag har nog aldrig riktigt fattat vad det är att vara stark förrän det var det enda val jag hade i höstas. Men jag blev – om möjligt – ännu starkare av honom. Jag är dessutom inte rädd för något när jag är med honom, då är plötsligt allt möjligt…

Är det inte fantastiskt hur en människa plötsligt en dag bara kan komma och vända hela ditt liv upp-och-ner, rubba alla dina cirklar och få dig att undra hur du någonsin har kunnat leva utan honom tidigare? Jag kan i alla fall inte låta bli att bli förundrad…

I wasn´t looking when I met you. But you turned out to be everything I was looking for…

Notering

Allting förändras, ändå ändras ingenting…

Etiketter

, , , , , , , , ,

Jag har funderat rätt länge nu på om jag ska ta upp mitt bloggande igen eller inte. Jag saknar ju att skriva och ventilera mina tankar. Och när jag väl hade bestämt mig för att börja skriva igen så fastnade jag i funderingarna kring om jag skulle starta en helt NY blogg eller helt enkelt bara återuppta denna… Och så mindes jag plötsligt orden som någon klok människa kom på; ”Allting förändras, ändå ändras ingenting…” och lite på den vägen blev det. Bara för att allt förändras så behöver ju inte allt ändras? Kanske är det ändå någon av er som faktiskt fortfarande kikar in här lite då och då, för att se om det har hänt något sedan sist? Sedan den 8 februari 2013… Och det är ju klart att det har hänt saker. Det har ju gått nästan 16 månader sedan jag skrev de senaste orden om min fina dotter..

(Visste du förresten att det bara är 940 lördagar från det att ditt barn föds till dess att hon/han tar studenten?)

Egentligen är det lite skrämmande exakt hur mycket som kan hända på drygt ett år. Lilla fröken E har gått och blivit en envis, bestämd, vacker liten dam på 4,5 år. Hon älskar mina köttbullar, tycker om att rita giraffer, gillar att dansa tills hon ramlar omkull av skratt, tillverkar fantastiskt fina armband och blir arg när hon måste gå och sova på kvällarna eftersom det är tråkigt att duscha…

Kaninskrället har hunnit bli 3,5 år. Han bröt av fem av sina klor i ett skutt ned från soffan en kväll, vilket resulterade i ett blodbad utan dess like… Jodå, han lever och mår bra men rivs inte lika bra längre 😉

Själv har jag bytt jobb och arbetar nu som ekonom & administratör sedan drygt ett år tillbaka. Jag vet inte om jag någonsin har trivts så bra på ett jobb och mycket är till förtjänst av mina underbara kollegor. I övrigt så står huset kvar, cykeln är fortfarande lika rostig och orkidéerna mår precis lika bra som de alltid har gjort i mitt köksfönster…

Och om jag inte haft allt det här; min söta dotter, mitt knasiga kaninskrälle, mitt jobb, mitt hus, min familj, mina vänner och mina fantastiska arbetskamrater, så hade jag kanske inte orkat ta mig igenom den stora livsförändring som har skett successivt sedan i höstas…

För det var inte riktigt det jag trodde skulle hända den där soliga lördagen i början av september… Den där dagen då vi hade varit alla tre i lekparken och myst i solen. Fröken E gungade högt högt upp i himlen och skrattade så det ekade i hela området. Vi fikade med kakor och glass på altanen, åt en god middag och skulle dricka kaffe på kvällen när fröken E hade somnat. Då hände allt samtidigt… Tre säkringar gick i proppskåpet, kaffebryggaren fick en kortslutning och min man berättade att han ville skiljas.

”I´ve always been afraid of losing the people I love…
Sometimes I wonder – is there anyone out there afraid of losing me?”

Jag har lärt mig otroligt mycket sedan den där dagen.. Jag har fått så många fantastiskt värdefulla insikter. Jag skulle kunna skriva en hel bok om just dessa. Men det jag lärt mig mest av allt är att se värdet av mig själv. Jag har hittat Mia. Inte mamma Mia eller fru Mia. Bara Mia. Och det är faktiskt inte så ”bara”… Men det var en lång och omtumlande resa jag behövde göra innan jag hittade henne…

”You never know how strong you are, until being strong is your only choice…”

Mia tycker om att sjunga och dansa, det hade jag glömt bort. Hon uppskattar att baka och laga mat, att fotografera och vara ute när det regnar. Hon mår bra av att kramas och lyssna på musik. Hon är dessutom inte ett dugg rädd för att vara ensam. Det trodde jag nog att hon skulle vara… Däremot så tycker hon inte om att sova ensam (men hon gör det när hon måste). Och hon saknar sin dotter väldigt mycket de dagar som hon inte har henne hos sig.

DET visste jag förstås att jag skulle göra… Och jag kommer nog aldrig att vänja mig vid saknaden på halvtid men med tiden kanske jag åtminstone lär mig att leva med den.

Men framför allt…
ATT00007// Mia