Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

I det stressiga samhället vi lever i idag har det uppkommit en ny sorts tillgänglighet som skrämmer mig. Men dagens teknik går nästan alla runt med en telefon, surfplatta eller minidator av något slag, försjunkna i sina sociala liv på nätet istället för att vara närvarande i det verkliga livet.

Häromdagen såg jag en mamma tillsammans med sin dotter på ICA. Dottern var kanske något äldre än min lilla tjej (som fyller 3 år i November) och hon försökte desperat få sin mammas uppmärksamhet. Hon ville visa det fina armbandet som hon gjort och som nu glittrade runt hennes handled. Men mamman var djupt försjunken i sin iPhone och dottern lyckades inte fånga sin mammas blick ens för en sekund. Dottern tystnade och gick sorgsen bredvid sin mamma och fingrade försiktigt på sitt fina armband. Det gjorde så vansinnigt ont att se…

… och det gjorde ännu mer ont att inse att jag själv också fastnar där ibland. I ett sms, mms, ett mail, en kommentar på Facebook eller ett ord i Wordfeud. Jag är den första att erkänna att jag inte alltid är närvarande. Men att vissa personer inte ens kan gå i affärer och handla utan att se efter om de blivit bekräftade på ett eller annat sätt, det är den typen av tillgänglighet som jag tycker är skrämmande.

Vi stressar för att ha tid att leva. Men när vi väl är lediga så är familjen samlad med varsin smartphone, dator, TV etc. Vi är inte tillgängliga för varandra! För det som är viktigt. För våra barn.

Jag genomgår just nu en återhämtning efter en längre tids stress, där sociala & digitala medier tidigare har fått ta en alltför stor plats och därmed också triggat stressen till att alltid – alltid – finnas tillgänglig. Jag har varit sjukskriven sedan mitten av maj och gör nu ett tappert försök att arbeta igen ca 3 timmar per dag. Jag har varit så fruktansvärt trasig på flera olika sätt och jag lider fortfarande av både symtom och sviter. Jag som alltid trott att jag varit så stark! Men jag är inte det. Jag är inte ens halvstark. Jag är en Mia som försöker få livet att gå ihop… Som mamma, fru, syster, moster, dotter, vän, radhusägare och arbetskamrat. Och någonstans måste man börja.

Så i mitt nya – mer otillgängliga – liv, kommer jag att blogga här. Men inte längre som ”Sparvens Mamma” utan som Mia. Mamma Mia, moster Mia, syster Mia och Martins hustru Mia. Och jag bloggar om jag hinner… Om jag orkar. När E sover. För jag vill verkligen vara tillgänglig för min dotter. En närvarande mamma som fortsätter att reagera den första gången som min dotter säger: ”Mamma?”

Jag har inte gått ur Facebook men jag har stängt av alla notifikationer som poppar upp i min mobil när någon svarar på ett inlägg, kommenterar ett foto eller skickar ett meddelande osv. Men jag har däremot slutat med Farmville! Efter många års ihärdigt fixande för att få den finaste farmen, den mest lönsamma vingården, de vackraste träden och de sötaste djurungarna, insåg jag att jag behövde sortera mina prioriteringar lite. Jag upptäckte nämligen att min dotters babyalbum ”Mitt första år” inte ens är ifyllt till en fjärdedel. Hon blir som sagt 3 år snart. Men jag har åtminstone väldigt fina hästar på min farm! En sysselsättning som jag lite snedvridet har försvarat som ”avkoppling” men som jag nu har insett att det i mycket har handlat om underliggande stress…

Jag har en lång väg tillbaka och mitt liv är just nu som en berg-och-dal-bana där dagsformen spelar stor roll i hur jag kan tackla min vardag och de situationer som uppstår. Men mellan tacklingarna har jag min fina make, min underbara dotter, min familj, mina vänner och min kamera!

Ta hand om dig.

Remind yourself

// Mia

Annonser