Etiketter

, , , , , , ,

För två veckor sedan var det dags för fotografering på dotterns förskola. Fantastiska fröken Kicki hade sett till så att gruppbilden skulle knäppas direkt på morgonen klockan åtta, innan frukosten serverades och innan alla finkläder var dränkta i gröt, sylt och mjölk. Kanon. Kanske den fina tofsen och det välborstade håret faktiskt kunde få hålla i en halvtimme fram till fotograferingen? Men så fick fotografen en fantastisk idé:

”Det är ju så otroligt fint väder ute, ska vi inte ta och fotografera grupperna ute på gården istället?”

… och så blev det. Så jag väntar nu med spänning på att se bilden på E och hennes avdelning, när hon sitter ute på gården i sina oklanderliga finkläder och fina frisyr, som gjorts totalt osynliga under den smutsigaste jackan, ”dagismössan” och de sandiga vantarna.

Tack fotografen.

Hon är ju förvisso söt även i regnjacka men det är kanske inte vad man förväntar sig i ett gruppfoto…?
Vi får se hur bilden ser ut när den kommer hem i brevlådan…

På eftermiddagen samma dag hade vi dessutom fått en tid för porträttfotografering hos samme fotograf. Klockan 16.30 skulle vi vara där. 16.15 anlände jag med rena finkläder i väskan och hårborste i handen för att hinna åtgärda eventuella fläckar & frisyrkatastrofer. Men E var fortfarande jättefin i sin blåa tunika och tofs på huvudet, så jag drog bara borsten genom hennes hår, sedan gick vi till väntrummet utanför den provisoriska fotostudion. Vi möttes av flertalet trötta föräldrar och stirriga barn och jag fick veta att ”fotografen ligger lite efter i tid…”.

Ja men vi leker väl med pussel under tiden då? Men E var trött, hungrig och inte alls pigg på att vänta. Och jag insåg att jag borde ha tagit med mig frukt, mackor eller vad som helst som kunde höja blodsockernivån på oss båda… Vi fick vänta i en timme. Och när vi väl kom in och fotografen bad henne att sitta på en fin vit stol med armarna på stolsryggen, då ville hon inte vara med längre. Hon blev en tjorvig korv som inte tänkte sitta på någon stol, inte vara glad, bara vara arg. Lösningen blev att jag fick ha det lilla truliga sötmonstret i mitt knä under tiden som den stackars fotografen med alla knep försökte få henne att dra på smilbanden. När hans mjukisapa slutligen råkade trilla ner från kameran, då fick vi äntligen en antydan till ett leende hos min dotter. Två snabba bilder!

Så i två veckors tid har jag väntat på det där sms-meddelandet som talar om att jag har två bilder att titta på. Två veckor av tanken: ”Jaja, det blev som det blev…” Och idag kom det! Och hur i hela världen hann fotografen plocka dessa två leenden på min sura, hungriga, totalt ointresserade tjej?

Tack fotografen!

// Mia

Annonser