Etiketter

, , , , , , , , ,

Jag har funderat rätt länge nu på om jag ska ta upp mitt bloggande igen eller inte. Jag saknar ju att skriva och ventilera mina tankar. Och när jag väl hade bestämt mig för att börja skriva igen så fastnade jag i funderingarna kring om jag skulle starta en helt NY blogg eller helt enkelt bara återuppta denna… Och så mindes jag plötsligt orden som någon klok människa kom på; ”Allting förändras, ändå ändras ingenting…” och lite på den vägen blev det. Bara för att allt förändras så behöver ju inte allt ändras? Kanske är det ändå någon av er som faktiskt fortfarande kikar in här lite då och då, för att se om det har hänt något sedan sist? Sedan den 8 februari 2013… Och det är ju klart att det har hänt saker. Det har ju gått nästan 16 månader sedan jag skrev de senaste orden om min fina dotter..

(Visste du förresten att det bara är 940 lördagar från det att ditt barn föds till dess att hon/han tar studenten?)

Egentligen är det lite skrämmande exakt hur mycket som kan hända på drygt ett år. Lilla fröken E har gått och blivit en envis, bestämd, vacker liten dam på 4,5 år. Hon älskar mina köttbullar, tycker om att rita giraffer, gillar att dansa tills hon ramlar omkull av skratt, tillverkar fantastiskt fina armband och blir arg när hon måste gå och sova på kvällarna eftersom det är tråkigt att duscha…

Kaninskrället har hunnit bli 3,5 år. Han bröt av fem av sina klor i ett skutt ned från soffan en kväll, vilket resulterade i ett blodbad utan dess like… Jodå, han lever och mår bra men rivs inte lika bra längre 😉

Själv har jag bytt jobb och arbetar nu som ekonom & administratör sedan drygt ett år tillbaka. Jag vet inte om jag någonsin har trivts så bra på ett jobb och mycket är till förtjänst av mina underbara kollegor. I övrigt så står huset kvar, cykeln är fortfarande lika rostig och orkidéerna mår precis lika bra som de alltid har gjort i mitt köksfönster…

Och om jag inte haft allt det här; min söta dotter, mitt knasiga kaninskrälle, mitt jobb, mitt hus, min familj, mina vänner och mina fantastiska arbetskamrater, så hade jag kanske inte orkat ta mig igenom den stora livsförändring som har skett successivt sedan i höstas…

För det var inte riktigt det jag trodde skulle hända den där soliga lördagen i början av september… Den där dagen då vi hade varit alla tre i lekparken och myst i solen. Fröken E gungade högt högt upp i himlen och skrattade så det ekade i hela området. Vi fikade med kakor och glass på altanen, åt en god middag och skulle dricka kaffe på kvällen när fröken E hade somnat. Då hände allt samtidigt… Tre säkringar gick i proppskåpet, kaffebryggaren fick en kortslutning och min man berättade att han ville skiljas.

”I´ve always been afraid of losing the people I love…
Sometimes I wonder – is there anyone out there afraid of losing me?”

Jag har lärt mig otroligt mycket sedan den där dagen.. Jag har fått så många fantastiskt värdefulla insikter. Jag skulle kunna skriva en hel bok om just dessa. Men det jag lärt mig mest av allt är att se värdet av mig själv. Jag har hittat Mia. Inte mamma Mia eller fru Mia. Bara Mia. Och det är faktiskt inte så ”bara”… Men det var en lång och omtumlande resa jag behövde göra innan jag hittade henne…

”You never know how strong you are, until being strong is your only choice…”

Mia tycker om att sjunga och dansa, det hade jag glömt bort. Hon uppskattar att baka och laga mat, att fotografera och vara ute när det regnar. Hon mår bra av att kramas och lyssna på musik. Hon är dessutom inte ett dugg rädd för att vara ensam. Det trodde jag nog att hon skulle vara… Däremot så tycker hon inte om att sova ensam (men hon gör det när hon måste). Och hon saknar sin dotter väldigt mycket de dagar som hon inte har henne hos sig.

DET visste jag förstås att jag skulle göra… Och jag kommer nog aldrig att vänja mig vid saknaden på halvtid men med tiden kanske jag åtminstone lär mig att leva med den.

Men framför allt…
ATT00007// Mia

Annonser