Etiketter

, , , , , , , , ,

Vissa dagar kan jag inte sluta tänka på hur mycket som kan hända på ett år… På bara 12 månader kan ett helt liv förändras. Vi pratar om 365 dagar. Och det jag förundras över mest just nu – av allt som har hänt i mitt liv under det senaste året – är hur en person som jag knappt kände för ett år sedan, helt plötsligt kan betyda så mycket för mig idag.

Låt mig ställa en fråga;
Har du någonsin mött en människa som liksom har överraskat dig känslomässigt?

Jag har gjort det för första gången i mitt liv under det här senaste året. En person som klev in i mitt liv och i mitt hjärta – även om han hittade en något snirklig väg in – i maj förra året, visade sig vara den som skulle hålla mig stark nog att orka fortsätta när allt var som allra tyngst, mörkast och stormigast under höstens separationsprocess från min man. Detta var en person som jag inte trodde att jag hade något som helst gemensamt med till en början – tills jag verkligen började lära känna honom. Han visade inte bara vänskap, omtanke och empati, utan även hur lika vi egentligen är, hur bra vi fungerar ihop, hur roligt vi har tillsammans och hur bra vi mår av att umgås med varann. Han bevisade också att han menade allvar med sina ord:

”Jag finns här för dig”

För det är en sak att säga det och en annan sak att verkligen agera efter det. Han blev min själsfrände, mitt bollplank och min trygga hamn. Han blev personen som jag kunde ventilera alla mina känslor och knasiga tankar med och som ändå inte gick därifrån. Han såg alla mina sidor – bra & dåliga – och han stannade ändå kvar, han lyssnade och han sa ifrån när han tyckte att jag hade fel. Han förstod mig kanske inte alla gånger men han tyckte att jag var helt underbart knasig. Konstig, fast på ett bra sätt. Precis så som jag känner mig.

Jag insåg att jag kan vara mig själv när jag är tillsammans med honom. Jag kan dansa och sjunga som en tok i köket medan jag lagar mat och det finns någon där som faktiskt sjunger och dansar med mig. Jag kan gråta öppet och ärligt framför honom och då står han där och torkar mina tårar, stryker mitt hår, håller om mig och tröstar mig. Vi kan se en film tillsammans och skratta åt samma repliker. Jag och fröken E kan lyssna på vår musik och veta att han gillar den också, hur klämkäck den än må vara. Han till och med sjunger och dansar till den med oss ibland. Han är den första att kasta sig upp i en klätterställning om vi går till lekparken, han leker båt i rutschkanan tillsammans med min dotter, där de skrattande tutar på cyklister som är i vägen för skeppets framfart. Fröken E tycker så ofantligt mycket om honom – och det betyder hur mycket som helst för mig.

Och någonstans längs vägen vaknade jag. Han hade totalt överraskat mig känslomässigt… Jag kom på mig själv med att sakna honom. Jag upptäckte att jag satt och log som en idiot när jag tänkte på honom på tåget. Jag upptäckte att han var den första jag tänkte på när jag vaknade varje morgon och den sista jag messade eller pratade med innan jag somnade varje kväll. Han är den första personen som jag någonsin har pratat med i telefon i över 6 timmar i sträck! Han är den enda personen som har fått mig att skratta hejdlöst hela Kungsgatan uppifrån och ner, en kvart innan midnatt, natten till julafton.

Jag insåg att jag plötsligt såg på honom som om han var den starkast lysande stjärnan i den mörkaste natthimlen… I den svartaste natt och i den starkaste storm var han stjärnan och hoppet som ledde vägen. Starshine. Han höll mitt huvud ovanför ytan i mina allra tyngsta stunder, han höll i mig hårt, lyfte mig och fick mig att börja förstå värdet av mig själv. Jag kände mig som om jag hade hittat den där låten i Merci-choklad-reklamen personifierad… Du vet, den där trallvänliga jingeln:

”Du är den klaraste stjärnan på mitt himlavalv… Du är skalvet som skakar min kontinent…
Du är fjärilen som färgar mitt liv. Merci för att du finns!”

I hans värld är jag finast, vackrast och sötast. Jag har de vackraste ögonen, den finaste hakan och det största och varmaste hjärtat. Dessutom lagar jag sjukt god mat. Alltid. Jag är världens bästa Mia liksom. Och han betyder hur mycket som helst för mig. Jag såg det inte ens komma, det liksom bara… hände. Någonstans mitt i all förvirring, ledsamhet och oro för framtiden så insåg jag att jag mår väldigt bra när jag är tillsammans med honom. Jag saknar honom när han inte är hos mig. Han får mig att skratta, le, känna lycka och glädje. Och när han lägger sina armar om mig så känner jag mig tryggast i hela världen. När han pussar bort mina tårar så behöver jag inte gråta mer. Jag är stark… Jag har nog aldrig riktigt fattat vad det är att vara stark förrän det var det enda val jag hade i höstas. Men jag blev – om möjligt – ännu starkare av honom. Jag är dessutom inte rädd för något när jag är med honom, då är plötsligt allt möjligt…

Är det inte fantastiskt hur en människa plötsligt en dag bara kan komma och vända hela ditt liv upp-och-ner, rubba alla dina cirklar och få dig att undra hur du någonsin har kunnat leva utan honom tidigare? Jag kan i alla fall inte låta bli att bli förundrad…

I wasn´t looking when I met you. But you turned out to be everything I was looking for…

Annonser